Krönika: Ensam är inte stark

Text: Malin Edgren

Vi känner alla till Daniel Defoes saga om den skeppsbrutne Robinson Crusoe, som skapade sig ett liv (och en förmögenhet) på en obebodd ö. I nästan trettio år levde han med sig själv, och sedermera med kannibalen Fredag, som sällskap innan han blev räddad tillbaka till civilisationen.

Det är en fantasieggande berättelse om ensamhet och överlevnad mot alla odds som fascinerat läsare i trehundra år. Crusoe vände ensamheten till något karaktärsbyggande och ärofyllt; han skapade stordåd och rikedom med sina två tomma händer och så vidare. Men han var egentligen inte ensam. Och det är faktiskt bara en påhittad saga, utan några avgörande kopplingar till verkligheten.

Ändå sitter den så djupt rotad i många av oss, den här romantiska, mytiska idén om att var och en är sin egen lyckas smed. Hela marknadsekonomin och det västerländska sättet att leva bygger ju för sjutton på att vi ska tänka så. Men problemet med Crusoe och marknadsekonomins vurm för honom är att han antas leva i en tillvaro präglad av oändliga tillgångar, som bara väntar på att han ska nyttja dem. Han må vara ensam (eller nästan), men han har alla företräden, all förmåga, all styrka och en rejäl portion uthållighet. Det är enbart upp till honom själv hur han vill att balansräkningen ska sluta när hans tid på ön är till ända (även om han såklart inte vet från början att han någonsin ska komma därifrån).

Men nu bor vi ju inte på Robinson Crusoes ö. Översatt till en mer samtida (och verklig) kontext så är det vi kallar samhälle befolkat av människor med alla möjliga talanger och förutsättningar. Och tillgångarna är begränsade, vilket såklart påverkar konkurrensen men också möjligheterna. Vi kommer alla någonstans ifrån, vilket påverkar oss, och oavsett om vi betraktar andra som medmänniskor eller motmänniskor behöver vi likafullt förhålla oss till varandra. Många är också fortfarande relativt överens om att det är en bra idé att upprätthålla ett samhällskontrakt som säger att var och en bidrar efter förmåga och får efter behov.

Så, vad händer när vi värderar vår egen och varandras betydelse i termer av framgångar, baserat på det starka, oberoende idealet? Hur går det för alla som likt den gode Crusoe gör allt de kan för att klättra till toppen, i sin ensamhet? Svaret är ju givetvis att de inte kan lyckas. Och det kunde inte ens Crusoe själv eftersom han inte existerat i verkligheten. Att vi i stället hänger ihop och behöver varandra visar sig gång på gång, inte minst i dessa pandemitider.

Kanske är det äntligen dags att skrota den gamla myten? Ensam är inte stark. Och tillsammans är både livsviktigt och roligare.

Förbundet Malin Edgren

Kontakta oss!