"Det begriper jag så innerligt" 

Text: Anna Sjöstrand
Illustration: Anna Eriksdotter

Hur skapar vi inre hållbarhet när tillvaron skakar på allvar? När ingenting längre är som det brukar och när vi börjar förstå att det inte kommer att bli det heller. Vi stannar hos varandra, och vi lyssnar på varandra. Kanske är det varken lättare eller svårare än så.

"Jag måste få någon att förstå att jag är rädd, någon som kan svara och säga, naturligtvis är du rädd, det begriper jag så innerligt bra." Ur Filifjonkan som trodde på katastrofer av Tove Jansson.

I Tove Janssons novell Filifjonkan som trodde på katastrofer bjuder Filifjonkan in sin granne Gafsan på te. Filifjonkan vill berätta om hur hon har det, hon vill tala om rädslan som hotar att äta upp henne inifrån och om hur ensam hon känner sig. I dag är hon räddare än någonsin – katastrofen är på väg – och hon försöker desperat få Gafsan att lyssna.

Gafsan vill inte. Hon blir röd i ansiktet och snurrar på sockerskålen. Å så pinsamt. Hon som hade tänkt sig en lättsam tebjudning. Stämningen blir alltmer obekväm. Det är helt normalt att det blåser, menar Gafsan, ingenting att oroa sig för. Nu har hon annat för sig och måste gå.

Senare på kvällen, när tyfonen verkligen kommer, kryper Filifjonkan in i skafferiet och lägger sig under sylthyllan, den tryggaste platsen i hela huset. Hon ligger kvar där tills det inte går längre. När skorstenen rasar ner måste hon ut, kosta vad det kosta vill. Annars överlever hon inte.

I gryningen, efter katastrofen, kommer Gafsan och säger att hon har försökt ringa hela natten. Att hon har oroat sig något kopiöst. Men det är för sent. Filifjonkan har överlevt, och Gafsan var inte där.

Invånarna i Mumindalen kämpar med sin tillvaro, precis som vi. Vi vill bli sedda och förstådda och vet kanske att med den här Gafsan kan det bli svårt. Men det finns inte alltid någon annan att vända sig till.

I katastrofen står Filifjonkan ensam. Efteråt ser hon på sig själv på ett nytt sätt, och det som var viktigt förut spelar inte längre någon roll. Hur hon går vidare kan vi inte veta, men sannolikt beror det mycket på vem hon möter. Inre hållbarhet hamnar i ett nytt ljus när det värsta händer. Nu hjälper inte käcka tillrop.

För att förstå mer om inre hållbarhet vänder jag mig till Hardy Olson som är socionom och psykoterapeut. Hardy har också arbetat i över 30 år med handledning.

– Jag har en stor nyfikenhet på hur människor fungerar, tänker och känner. I mitt arbete går jag på upptäcktsfärd in i den andra människans värld.

Vi talar om en hållbar självbild, och jag säger att jag mött människor som ”valt att gå vidare och förändra hur de ser på sig själva”. Det resonemanget köper inte Hardy.

– Först och främst. Att förändra vår självbild, det vill vi inte. Det svåraste som finns är att förändra sin självbild. Det vi gör under vår livstid är snarare att finslipa den.

Men så händer något. Vi skadas, blir sjuka, våra närmaste dör. Tillvaron som vi känner den rasar ihop och då tvingas vi att revidera självbilden.

– Vi väljer inte, men när något händer tvingas jag till slut bestämma mig: Hur ska jag gå vidare? Alla klarar inte att gå vidare, och det är helt okej. Vi ska inte skuldbelägga dem som inte orkar förändras – alla har inte samma förutsättningar.

Filifjonkan ville att någon skulle förstå. Att någon skulle säga ”naturligtvis är du rädd, det begriper jag så innerligt bra”. Och även enligt Hardy är det här grunden för inre hållbarhet.

– Grunden i allt förändringsarbete är att en person känner sig bekräftad. Gör hon inte det, så sätter hjärnan i gång en försvarsmekanism, ”hur ska jag skydda mig?”. Känner sig personen bekräftad, sätter hjärnan i gång en annan process, ”hur ska jag överleva?”.

Bekräftelse beskriver Hardy som att lyssna på en annan människa, försöka sätta sig in i vad den andra känner och betrakta berättelsen som helt relevant. Den som vill bekräfta någon behöver lägga sig själv och sina egna värderingar åt sidan. Lyssna, men inte tolka eller gissa. Inte låtsas veta på förhand vad den andra behöver. Det här gäller i behandlingsarbete, men det gäller också för vänner och anhöriga.

– Många vågar inte bekräfta en annan person, och det gäller både professionellt och privat. Särskilt inte om någon mår riktigt dåligt eller inte vill leva längre. Men det är ändå det enda som hjälper.

Att bekräfta är att ge omtanke och kärlek, som Hardy ser det. Rent konkret kan nyfikna frågor vara ett sätt att bekräfta. Att uttala det man uppfattar, ”det låter som att du...”. Och, om det verkar rimligt, räcka ut en hjälpande hand.

– Vi lever i en kultur som matar oss med att vi ska vara duktiga och inte känna så mycket. När vi råkar illa ut vill omgivningen att vi ska må så bra som möjligt så fort som möjligt. Vi ska vända blad och lägga saker bakom oss. Det bemötandet är förödande.

Det viktigaste som omgivningen kan göra enligt Hardy är att stanna kvar, finnas där, stå ut. Sedan ska vi inte underskatta en kopp varm choklad, en kanelbulle och en varm filt. Inre hållbarhet tar tid.

Gafsan orkar inte lyssna på Filifjonkan, och hon vill inte hjälpa. Hardy vill inte moralisera över det heller. Så kan det vara, av många skäl. Ibland finns inte det utrymmet och ibland är det omöjligt att bekräfta, på grund av att det som sägs är oacceptabelt eller bygger på lögner.

– Att bekräfta en annan människa gör du frivilligt, för att du vill det. Vill eller kan du inte så låter du bli. Men om och när du gör det, så kommer det att börja hända saker.

Pernilla Eriksson var 18 år när hon frontalkrockade med en lastbil, voltade och for ut på ett fält.

– Innan olyckan hade jag aldrig funderat på min självbild. Den var självklar och ganska omedveten. Jag hade lätt för mig i skolan, läste böcker, sportade och hade några kompisar med liknande intressen. Jag hade också ganska dålig självkänsla på grund av att jag mobbades under uppväxten, berättar Pernilla.

Efter olyckan var hon förändrad. Hon upptäckte det gradvis, det var svårt att sätta fingret på vad som var fel och från vården fick hon höra att det skulle gå över. Att allt kommer att bli bra.

Det blev inte bra. Efter ett tag gick det inte längre att förklara bort att hjärnan missade självklarheter, glömde sådant hon alltid vetat eller inte hittade ord. Flera år efter olyckan konstaterades en traumatisk hjärnskada.

Då krockade de inre bilderna. Bilden av att ha lätt för sig gick inte att förena med den som inte kunde koppla ett namn till en röst eller som inte mindes vad som sagts under ett långt, förtroget samtal. Det hände att hon inte ens mindes vem hon hade talat med. Hjärnan verkade vara ute på en alldeles egen utflykt.

– Jag försökte hitta felen hos mig själv. Det var jag van att göra, och jag fortsatte med det. Alltihop berodde nog bara på att jag var lat eller att jag inte ansträngde mig tillräckligt.

Något år efter olyckan flyttade Pernilla ihop med en kompis. Det blev grunden för en – långsam och livsviktig – förändring.

– Min kompis såg mig. Hon köpte inte mina bortförklaringar eller ursäkter. Hon sa som det var, och hon orkade stanna kvar. Hon lyssnade och hon frågade och hon såg att jag inte valde det här.

Det tog många år innan Pernilla fick en diagnos, hjälp från vården och ersättning från Försäkringskassan. Ilska och envishet drev henne framåt, men också det stöd hon haft från sitt nätverk.

– Alla har inte stöd omkring sig. Alla får inte hjälp, och det är ett allvarligt samhällsproblem. Ens eget nätverk är helt avgörande för hur det går efter en skada, och så borde det inte vara.

Medlemskapet i Personskadeförbundet har varit avgörande för Pernilla. När hon träffar andra medlemmar får hon perspektiv på sin situation, kan vara den hon är och behöver aldrig förklara sig.

Vad innebär då inre hållbarhet för Pernilla i dag? Jo, att vissa dagar är det enda hon kan göra att samla ihop tvätten, lägga den i tvättmaskinen, trycka på knappen, vänta tills det är klart och sedan hänga upp den.

– Efteråt kan jag tänka att jag klarade det. Att det är mer än nog. Att jag räcker till precis som jag är. Ofta kommer jag inte dit ska du veta, men jag kan inte heller komma längre, avslutar Pernilla.

Vad hade hänt om Gafsan hade vågat lyssna på Filifjonkan, helt förutsättningslöst? Om hon hade frågat hur det känns och hur hon har det inom sig, i stället för att gå sin väg? Vi vet inte. Men vi kan ana, eller hur?

Tove Janssons novell Filifjonkan som trodde på katastrofer ingår i samlingen Det osynliga barnet från 1962.