Krönika: Insamlat "gnäll"
sprids över stan

Text: Anders Westgerd, GIL – Göteborgskooperativet för Independent Living

I en riktigt sliten raggarbil med leopardklädsel invändigt, en Opel Kapitän från 1961, körde jag Avenyn upp och ner. Jag tog flera varv runt den välkända statyn Poseidon på Götaplatsen i Göteborg. Från en kraftigt överdimensionerad högtalare på bilens tak spred jag en ljudmatta av gnäll över centrala stan.

Gnället hade vi samlat in från personer med funktionsnedsättning. På vår hemsida kunde man spela in eller skriva korta meddelanden om saker som (för)stör. Otrygg färdtjänst, gatsten på stan, hjälpmedel man behöver men inte får exempelvis. Syftet med raggarbilsrundan i city var sedan att bokstavligen agera megafon åt en del av befolkningen som hindras att ge uttryck för sin röst: personer med funktionsnedsättning.

Sverige är ett land med demokrati, grundtanken är att medborgare ska ha möjlighet att vara med och tycka till om hur landet ska styras, till exempel genom att rösta i val. En annan demokratisk grundtanke är att alla människor är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter.

Men ändå visar undersökningar gjorda efter valet 2018 att det finns åtskilliga brister i valsituationen för personer med funktionsnedsättningar, allt från att ta del av information som rör valet till att rent praktiskt kunna rösta. Dessutom visar andra undersökningar att personer med funktionsnedsättningar har det sämre än andra i fråga om fritid, hälsa, ekonomi och arbete. Varför tillåts det vara så?

En funktionsnedsättning innebär inte att man inte fungerar. Min rullstol är sällan ett problem för mig, ofta är det fördomar och otillgänglighet blir själva funktionshindret. På grund av att jag är rullstolsburen får jag flera gånger varje dag avstå från saker som andra inte ens reflekterar över. Det kan vara något så enkelt som att jag inte kan komma in på fotbollsplan där mina barn spelar, att jag inte kan ta tåget till Stockholm för att tågets ramp är trasig (sedan länge) eller att jag inte kan komma in och ta en burgare på kvarterskrogen.

Det är inte en månlandning vi begär. Men när vi kräver vår rätt avfärdas det ofta som gnäll. Medan vi åberopar demokrati och mänskliga rättigheter möts vi av klassiska härskartekniker; individer förminskas genom förlöjligande eller bristande respons, genom tystnad. Under de många kampanjer som vi genomfört genom åren då vi direkt eller indirekt uppmanat tjänstemän och politiker att agera så har de sett bort, varit tysta, avstått från att kommentera, inte velat ta ställning. Vi har mötts av ingenting. För vem som helst som hindras att delta utan godtagbara anledningar är det förstås fruktansvärt frustrerande.

Roten till att personer med funktionsnedsättning inte kan rösta och har sämre levnadsvillkor gällande arbete, hälsa, ekonomi och utbildning är att det på något sätt är okej att våra rättigheter förbises i tystnad. Om våra frågor inte sågs som särfrågor med särlösningar skulle vi kunna befinna oss på en helt annan plats.

Det är klart att tystnad, undantag och ignorerande påverkar människor med funktionsnedsättningar i vardagen. Det blir tjatigt att ensam stå upp för sig själv. Det borde heller inte behöva vara vi som driver våra frågor, det borde göras av alla som säger sig stå för och värna om det demokratiska Sverige.

Det är inte konstigt att folk ger upp och lever i tystnad med dåliga villkor. Personligen har jag dock ännu gott om ork att gnälla och ni kan räkna med att jag skruvar upp för varje dag som går utan att mina och andras rättigheter tas på allvar, oavsett om det är valår eller inte, med eller utan raggarbil!

Gnällspeakern

Kontakta oss!