Mental förberedelse för kris
Text: Anna Sjöstrand Foto: Erik Nordblad
När krisen eller katastrofen är ett faktum, då är det för sent att förbereda sig. För Herman Geijer och Lisa Mobrand är det självklart att preppa, inte minst mentalt. Och det ska göras nu, inte sedan.
I Ruben Östlunds film Turist från 2014 är en familj från Sverige på skidsemester i franska Alperna. De sitter och äter lunch på en uteservering när en lavin börjar mullra uppe bland bergen. Pappa Tomas informerar självsäkert sin fru Ebba och barnen att ingenting kommer att hända, laviner har de stenkoll på här förstår ni. Ingen fara.
Men mullret ökar. Snön rullar fortare. När hela utomhusrestaurangen börjar skaka och ett vitt dån hotar att sluka allting tar Tomas sin mobiltelefon och sina skidhandskar och rusar sin väg. Rädda sig den som kan. Snömassorna stannar i sista sekunden framför restaurangen. Kvar vid bordet sitter Ebba och försöker trösta de chockade barnen.
Resten av filmen handlar om krisen efter krisen. För hur förklarar man för sina allra närmaste att det enda man tänkte på när katastrofen hotade var sig själv?
Hade det spelat någon roll att förbereda sig här? Hade allting sett annorlunda ut om Tomas och Ebba pratat igenom hur de skulle göra vid ett katastrofläge, som en slags inre brandövning? Tomas handlar på impuls och i en scen försöker en medresenär ursäkta hans beteende med att ”i en kris är det inte säkert att man får med sig sina värderingar”. Men det blir bara ännu svårare att förklara varför Ebba fick med sig sina.
Östlunds film ställer frågan om vilka vi är innerst inne, och vilka vi är när det verkligen gäller. Vilket osökt leder oss in på… zombiefilmer.
Enligt zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer är det inte det mest troliga scenariot som målas upp i filmscenen ovan. Ofta är vi människor faktiskt större än så.
– Det visar sig att vi har stor förmåga att samla ihop oss, hjälpas åt och försöka lösa kriser. För vår egen skull, men lika mycket för andras. Vissa kan bete sig irrationellt eller egoistiskt, men forskning visar att de flesta beter sig mer – obeslutsamt, berättar Herman.
Det obeslutsamma kan vi minska genom att vara bättre förberedda. Det vet Herman som folkbildat och skrivit böcker om zombieakopalypsen, senast Monstersamhället; från förnekelse till framtid. Allt började med en filmkväll med den klassiska zombiefilmen Dawn of the Dead från 1978. Efter filmen började Herman och hans kompis diskutera hur de själva skulle göra om det blev zombieinvasion samma kväll, med utgångspunkt i vad de hade tillgång till hemma just nu. De kom fram till att det var en del som de hade behövt tänka på. I förväg.
Vi tar det nu. Inte sen
Detta i förväg kom att intressera Herman alltmer. När vi möter honom i lägenheten i södra Stockholm berättar han att han vet ganska väl vilka som kan komma att behöva hans hjälp i huset där han bor. Att känna till sina grannar och deras behov eller förmågor kan bli avgörande i en kris; vi som finns just här, just nu, behöver klara oss tillsammans.
Många oroar sig just nu och det är inte konstigt. Vi hotas av både pandemier, krig och klimatkatastrofer. Vilka zombietips har Herman här?
– Vår oro behöver alltid kopplas till något som vi kan göra, något vi kan påverka. Tänk igenom vad som skulle kunna hända i din vardag och hur du då skulle kunna hantera det. Närma dig tanken på det hemska, för att lättare plocka fram det beteendet när något väl händer. Försök att fokusera på det som fungerar att göra utifrån var vi står just nu.
Vi pratar om vad som händer med en person med funktionsnedsättning när krisen kommer. Personer med rörelsehinder är en sårbar grupp.
– Ett elavbrott till exempel, det slår ojämnt. Det kan bli oerhört kännbart, eller livsfarligt, för någon som är beroende av elektriska hjälpmedel som hiss eller rullstol. En kris innebär inte samma sak för alla.
Tillsammans med DHRs förbundsordförande Åsa Strahlemo skrev Herman en debattartikel i Dagens samhälle, där de bland annat föreslår ett frivilligt register över alla som är särskilt utsatta vid kris och katastrof. Registret ska kunna användas av behörig personal. Frågor om register är sällan okomplicerade, men behöver diskuteras.
Krishantering handlar om relationer. Men också om kunskap. För Herman är folkrörelserna och föreningslivet den perfekta plattformen för prepping, både när det gäller mentala strategier och konserver.
– Vid kriser är organiserade människor guld värda. Vana föreningsmänniskor vet hur saker blir gjorda och väntar inte på ett okej från någon annan för att sätta igång, som en sorts punkig Do it Yourself-anda.
Det går hur bra som helst att lära sig mer om kriser tillsammans och fråga sig vilken funktion just vår förening kan ha när det blir en kris. Hur kan vi vara en resurs för människor? Vilka vill vi vara när krisen kommer? Det finns flera studiecirkelmaterial som till exempel ABF har tagit fram för att komma igång. Herman betonar att det inte finns någon motsättning mellan att försöka förbättra situationen och att förbereda sig för katastrofen.
Kanske kan vi tänka som Martin Luther, som lär ha sagt att ”även om jorden går under imorgon, planterar jag mitt äppelträd i dag”. Vilket leder oss in på Lisa Mobrand.
En lågintensiv apokalyps
Lisa Mobrand arbetar med civilförsvarsfrågor på Myndigheten för psykologiskt försvar, en ny myndighet som startade i januari 2022. Myndigheten ska, kort beskrivet, värna ett öppet och demokratiskt samhälle genom att upptäcka och analysera felaktig information som riktas mot Sverige. Lisa är prästvigd och att tala om apokalypsen är inte främmande för henne, även om den inte har fokus på zombier.
– Apokalypsen är redan här, den är bara ojämnt fördelad. Det är tyvärr inte jag som kommit på uttrycket, men det är väldigt bra, inleder Lisa.
Framför allt är det en social kommentar till apokalypsidén. Många talar om det fruktansvärda som något som ska komma senare, men det svåra finns naturligtvis redan mitt ibland oss.
– För en person som lever med en funktionsnedsättning kan hela tillvaron vara en lågintensiv apokalyps, och en allvarlig skada kan ses som en apokalyps för den enskilde, säger Lisa.
Lisa betonar att i ett normfixerat samhälle påverkas den som är sjuk eller skadad mycket mer än den skulle behöva göra. Plötsligt är det inte självklart att få ta plats på samma sätt som andra. En kris leder till nästa.
– Krisstöd hade tidigare tydliga drag av att ”ta hand om” eller till och med ”tycka synd om”. I dag vet vi att det viktigaste är att aktivera människor och deras förmåga att hantera sin situation.
Prepping är en fråga om solidaritet, betonar Lisa. Den som har kapacitet och resurser nog ska kunna hantera sin egen situation, för att samhällets resurser ska kunna gå till de som inte kan.
– Det är viktigt att var och en skaffar så mycket koll på läget som möjligt, utifrån sina egna förutsättningar. Den som är ansvarig för ett barn eller som är beroende av mediciner och hjälpmedel behöver väga in detta i sin krisberedskap.
Alla ska förbereda sig så mycket de förmår, men den som är skyddsvärd ska också få sitt skydd – för att det behövs. Lisa förhåller sig befriande sakligt och verkar varken gilla offerkoftor eller välgörenhet. Gör det du kan, helt enkelt. Och lägg tid på det, nu medan det fortfarande går.
Liksom Herman Geijer talar Lisa om att ha koll på sitt nätverk och sitt närområde. Vem i min närhet kan få svårt att röra sig, höra eller fungera på annat sätt? Kanske är det jag? Vi behöver alla bidra till att bygga upp lokala system där vi kan hjälpa varandra om något händer.
– Alla människor har en breaking point, men om vi är en grupp så kan vi gå in och täcka upp för varandras svagheter. Jag har arbetat inom försvarsmakten, och där är detta helt grundläggande. Samma sak gäller för civilsamhället, vi måste hjälpas åt.
Vad är det som ska försvaras?
En grundtanke i det svenska samhället är att det ska finnas plats för alla typer av människor. Det är något av det allra viktigaste vi har att försvara, menar Lisa.
– Allas rätt att finnas i ett samhälle, och rätten att välja hur och med vem vi vill leva våra liv, är en av de angreppspunkter som finns i Sverige. Det är något som vi på Myndigheten för psykologiskt försvar arbetar med.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning är givetvis en del av detta. Rätten att finnas, synas och delta. Att människan har ett egenvärde tyder på ett starkt samhälle.
Angrepp på samhället är inte heller något som kommer ”sedan”. Angreppen är en pågående process. Saker sätts i gungning redan när felaktig information börjar spridas.
Hur går det till?
– Det går till så du plockar upp varje liten oro och gör den systemisk. Vi behöver källkritik, men vi behöver också tala om källtillit. Det är lika viktigt att veta vilka kanaler du ska lyssna på, som vilka du ska ifrågasätta.
Mental krishantering handlar mycket om att byta perspektiv.
– Om du tänker att du ska hjälpa en annan människa i en kris, så tänk aktivera, inte ta över. Det går alltid att ge en människa en form av ansvar. Ansvaret är bemyndigande och det kan vi öva på redan nu.
Om lavinen kommer, som i filmen Turist, då kan vi vara förberedda. Det börjar kanske med ett samtal, att frågan kommer upp på agendan, och att vi sätter igång. Ingen plattform kan vara bättre för detta än en förening. För att tala med Herman Geijer; vilka vill vi vara när krisen kommer?