Smärtsamma minnen väcks till liv

Text: Helena Tiderman Foto: Privat

Mohammed Jaber bor i dag med sin familj i ett litet samhälle strax utanför Uddevalla. Men hans liv har inte alltid varit så idylliskt. I sin ryggsäck bär han med sig tyngden av tio års smärtsamma erfarenheter från inbördeskriget i Libanon, 1975 – 1990. I och med kriget i Ukraina väcks nu minnena till liv.

-Det är smärtsamt att se hur folk i förtvivlan försöker fly och hur många dör på grund av att de inte kan. När jag ser bilder av sönderbombade hus, tänker jag, där slocknade någons liv – eller där förlorade någon ett ben eller någon annan kroppsdel. Dessa ohyggliga scener av döda och lemlästade människor. Ännu ett meningslöst krig som skapar mer lidande, fler gråtande barn och förtvivlade föräldrar. Jag ser återigen min mamma framför mig och minns oron i hennes ögon, berättar Mohammed.

Fick polio som tvååring
1969 insjuknade den da tvååriga Mohammed i polio. Sjukdomen gjorde honom till en början helt förlamad. Så småningom blev han bättre, men förlamningen kvarstod i höger ben. Trots vaccin var det många som insjuknade och också dog i polio i Libanon vid den här tiden. Anledningen var att den dos av vaccin som gavs troligtvis inte var tillräcklig.

– Mamma har berättat för mig om hur orolig hon var när jag insjuknade. Det fanns även en rädsla bland släktingar och andra att jag skulle kunna smitta dem. Det rådde en stor okunskap om hur polio smittade. De som drabbades blev stigmatiserade och min mamma berättade att hon blev osams med både fastrar och mostrar om detta, säger Mohammed.

Behandling samt rehabilitering
Mohammeds föräldrar fick stå för kostnaderna för sin sons vård och rehabilitering. Men familjen hade ända tur eftersom Mohammeds pappa fick ekonomiskt stöd för detta från det företag han var anställd på Andra hade inte samma tur. Det var manga med polio som fick bristfällig vård och rehabilitering eftersom de helt enkelt inte hade råd. Senare när kriget kom blev det svårare att få stöd. Mohammeds familj fick söka medel från olika hjälporganisationer.

– Som tur var hade mamma möjlighet att vara hemma och ta hand om mig. Vi var en stor familj. Jag har två äldre och fyra yngre syskon. Jag fick stöd ända tills jag började skolan. Sen fick jag börja på en vanlig skola där det inte fanns något stöd och ingen av lärarna hade någon kunskap om funktionsnedsättningar.

Nu följde en jobbig period för Mohammed. Han klarade inte av de vilda lekar som klasskamraterna ägnade sig åt. Många gånger kom han hem blåslagen efter att ha ramlat och blivit knuffad. En del av barnen var direkt elaka, andra tänkte sig bara inte för.

– Mina föräldrar letade sa småningom upp en annan skola som var anpassad för elever med olika typer av funktionsnedsättningar. Där blev allting bättre för en tid. Skolan var anpassad och personalen hade kunskap om olika typer av funktionsnedsättningar. Där fanns till och med en ortopedtekniker, vilket var betydelsefullt för mig eftersom jag regelbundet måste lägga om mitt stödbandage på höger ben. Eleverna fick även rehabilitering på skolan.

Kriget bröt ut
1975 bröt ett inbördeskrig ut i Libanon – ett krig som skulle vara i drygt 15 år. Då bestämdes att Mohammeds skola skulle flyttas från den västra till den östra delen av Beirut. Mohammed och hans familj bodde i den västra delen. Nu blev Mohammed och hans klasskamrater tvungna att dagligen ta sig från den västra till den östra delen. Detta innebar en stor fara.

– Vi var tvungna att gå tva till tre kilometer för att ta oss till skolan varje dag. På vägen korsade vi gränser med krigsdrabbade vägar där man riskerade att stöta på både miliser och fundamentalister.

Vissa dagar fick man helt enkelt stanna hemma. Andra gånger blev vi tvungna att stanna på vägen för att ta skydd. Vi som kom från den västra sidan av Beirut blev också illa behandlade av de från östra sidan, berättar Mohammed.

Kriget blockerade vägarna och ibland gömde sig prickskyttar på hustaken. Mohammed som vid den här tiden gick med kryckor menar att det var lättare för honom jämfört med de kamrater som använde rullstol.

– Grindar, gränder och buskage kundevara svårforcerade. Jag minns att kamrater ibland saknades i skolan – och alla undrade om de var skadade, dödade eller hade flytt landet. Rädslan fanns där hela tiden. Särskilt när man hörde ljudet av bomber som slog ned i närheten. Eller på nätterna när man såg ljuset av en explosion i närheten eller såg hur byggnader rasade och splittrades. Dessa ljud och syner glömmer jag aldrig, säger Mohammed.

Otillgängliga skyddsrum
Mohammed och hans familj bodde i ett hus på 6e våningen. Han berättar att han en morgon vaknade och upptäckte ett hal i väggen under sängen där han legat och sovit. Det var splitter från en bomb som hade detonerat under natten.

– Så nära kan det vara! Jag var då cirka tio ar. Vi drabbades också dagligen av elavbrott och vi fick ofta ta oss ned till de skyddsrum som fanns under husen. De var inte anpassade och jag minns att jag fick krypa hela vägen ned, säger Mohammed.

Situationen blev alltmer ohållbar. Infrastrukturen kollapsade och staten och dess regelverk slutade att fungera. Det blev svårt att få stöd, vård, hjälpmedel och läkemedel. Ingenting fungerade längre.

– Var och en fick kämpa för sin egen överlevnad och situationen blev extra svår för de personer som var sjuka eller hade en funktionsnedsättning. Och för dem med syn- eller hörselnedsättning var det ännu svårare. Jag kunde ända bli varse om en fara, men ser eller hör man inte sa blir det svårt. Jag såg hur en skolkamrat drabbades. Han blev skjuten av milisen, just för att han inte hörde och kunde hålla sig undan, berättar Mohammed.

Även skyddsrummen var otillgängliga för många, till exempel för dem med astma eftersom luften var så dålig. De fick svårt att andas och hade inte tillgång till astmamedicin. Det var en hemsk situation. I kriget tog man inte hänsyn till personer med funktionsnedsättning.

– Här tycker jag att rättighetsorganisationer som FN och andra hjälporganisationer behöver göra mer, säger Mohammed.

Bestämde sig för att fly
När Mohammed var 16 ar fick han nog av situationen och bestämde sig för att fly. Ett år senare, 1984, när han var 17 år blev det av.

– Situationen hade blivit mycket hotfull och om jag stannade hade jag tvingats bli inblandad i någon av de miliser som härjade på ett maffialiknande sätt. Jag såg hur fler och fler blev inblandade och nya grupper tillkom som deltog i gerillakriget. Många blev inblandade vare sig de ville eller inte. Vissa gjorde det för att skydda sig själva och andra för att skaffa sig mer makt. Som alla krig var det smutsigt. Det börjar med en konflikt – men sedan går det över styr och man vet aldrig var det slutar, säger Mohammed.

Från kriget i Libanon flydde Mohammed först till Frankrike och sedan till Tyskland. Hans familj stannade kvar i Libanon, men syskonen kom senare efter.

– Jag tog mig ut själv på ett inofficiellt sätt. På vägen träffade jag andra som också var på flykt, vi hjälpte varandra med vägledning och försörjning. Det var svårt att komma undan och vi korsade flera landsgränser och kontroller på vägen. Flykten tog flera dagar. Jag var orolig, hade också ont i kroppen och jag kunde inte lägga om mitt stödbandage, berättar Mohammed.

1990 lämnade Mohammed Tyskland och fortsatte till Sverige där hans bror redan fanns. Det tog två ar för honom att få uppehållstillstånd i Sverige.

– Till en början fick jag bo på en flyktingförläggning i Flen. Det var inte anpassat för personer med funktionsnedsättning och jag fick inte direkt något stöd. Det var tufft och jag fick kämpa lite extra. Efter åtta månader där kunde jag flytta till min bror i Uddevalla. Väl på plats där fick jag mycket mer stöd och vård från samhället, säger Mohammed.

Besök i Libanon
1993 bestämde sig Mohammed för att åka tillbaka till Libanon för att hälsa på sin familj. Under besöket blossade strider upp igen och han fick ta skydd i ett skyddsrum. Där träffade han en ung kvinna som senare kom att bli hans fru.

– Vi blev fast i skyddsrummet i tio dagar, lärde känna varandra och blev kära. Vi bestämde oss sen för att hålla kontakten. Till en början åkte hon tillbaka till Kuwait där hon arbetade och jag åkte hem till Sverige. Förhållandet utvecklades på distans och vi bestämde oss så småningom för att gifta oss. Efter sex månader kunde hon resa till mig i Sverige. Sa även ur krig kan det komma positiva saker, säger Mohammed.

Mohammed bär på ett trauma från sina erfarenheter och kriget i Ukraina väcker traumat till liv. Precis som kriget i Syrien också gjorde.

– Klart att det finns bilder i mitt huvud. Jag har sett människor som brändes levande, eller som smälte bort av värmen från explosioner. Allt det här kommer fram ibland. Det händer att jag har mardrömmar och fyrverkerier kan få mig att minnas hemskheter och må väldigt dåligt. Jag tänker också mycket på mina skolkamrater från Libanon och undrar. Vad hände med dem? Klarade de sig? Jag letar ibland på Facebook eller frågar någon som kan tänkas ha träffat på eller hört något från dem, berättar Mohammed.

Förberedelse kan vara skillnaden mellan liv och död
Under kriget i Libanon blev många tvungna att leva som i gamla tider. Det gick till exempel inte att få tag på bröd. Och eftersom det inte fanns någon el så bakade man bröd utomhus, över öppen eld. Mohammed berättar att han och hans familj klarade sig genom att gå ihop med grannarna och dela med sig och hjälpa varandra.

– Det sitter fortfarande i ryggmärgen. Än idag sa handlar jag alltid mycket – för att kunna dela med mig om det skulle behövas. I krig är man också tvungen att försvara sig och en del av det försvaret är att förbereda sig, till exempel vad gäller mat, vatten och skyddsrum. Förberedelse kan vara skillnaden mellan att dö eller överleva. Det har jag med mig från kriget.

Mohammed understryker också vikten av att funktionshindersorganisationer visar sympati för de som nu drabbas i Ukraina.

– Funktionshindersrörelsen borde också kunna vara delaktiga i Sveriges beredskapsarbete. Då med tanke på utformning av skyddsrum, flyktingmottagande av personer med funktionsnedsättning med mera. Det är viktiga frågor som bör tas på största allvar, avslutar Mohammed.

På bilden, Mohammed Jaber.

3 Mo J

Kontakta oss!