Krönika: Tillsammans är grejen
Text: Malin Edgren
Social omsorg, socialt utanförskap, sociala medier, social distans, social hållbarhet - allt ska visst numera innehållet ordet social. Men vad betyder det egentligen?
Enligt Nationalencyklopedin härstammar ordet från latinets socialis som betyder kamratlig. Begreppet används ofta för att beskriva samhället och människors förmåga att samspela. Och vår förmåga att vara kamratliga har ju, försiktigt uttryckt, varit själva förutsättningen för liv och överlevnad sedan tiderna begynnelse. Inget nytt under solen.
Motsatsen till social kan sägas vara asocial. Eller möjligen individuell. Och nu börjar det kanske brännas en aning. De senaste hundra åren har individualiseringen tagit fart på allvar. Och i den processen försöker vi leva som att vi inte alls är beroende av andra. Som om behovet av andra ses som en svaghet och därmed något dåligt.
Parallellt med den samhälleliga rörelsen bort från det kollektiva sker en språklig förskjutning. Det är därför vi använder förstärkningsord. Det räcker inte längre att enbart säga omsorg, utanförskap, medier, distans eller hållbarhet. Vi måste klämma dit ett social före, för att tydliggöra vad vi menar.
Språket speglar självklart vår tid. Det i sig är inte problematiskt. Men när vi lägger oss till med förstärkningsord skapas samtidigt en sorts distans till vad vi egentligen säger. Omsorg är social i sig självt. Och det finns redan ord som beskriver vad vi tycks mena med social distans, som till exempel avstånd eller isolering. Utanförskap innebär per definition att vara skild från gemenskapen. Hållbarhet inkluderar både människa och miljö. Det enda fall jag kommer på där tillägget social kanske behövs är begreppet sociala medier. Men det beror nog mer på bristande alternativ. För inte är det väl en särskilt social kontext, ändå? Vi håller kontakten med andra människor via sociala medier, men kan vi verkligen kalla det för att umgås? Å andra sidan kan det definitivt fylla en funktion bland andra.
Under pandemin har det blivit tydligt hur mycket vi egentligen behöver varandra för att må bra. Ensamheten har tärt, även om det också finns de som känt en lättnad över att förväntningarna på precis hur social man måste vara för att passa in har släppt. Men om man bortser från att människor har olika stort behov av samvaro så kvarstår ändå att samhället präglas av ömsesidiga beroenden. Och så ska det också vara. Kanske inte längre för att tillsammans slåss mot sabeltandade tigrar. Utan för att upprätthålla ett samhälle där människor kan och får leva på sina villkor. Socialt hållbart, alltså. Eller kanske helt enkelt bara hållbart. Punkt. För tillsammans är grejen. Det kommer det alltid att vara. Låt ingen övertyga dig om motsatsen.
