Krönika: Tveka inte - be om hjälp
Text: Nannie Fredriksson
För ett år sedan placerade ett mikroskopiskt virus oss alla, världen över, i samma båt. I den sitter vi ännu. Vi vet inte vart vi är på väg eller vad som väntar när vi kliver ur båten. Så mycket har ändrats på kort tid – med ny vardag, nya normer. Och när får vi egentligen kramas igen?
Jag gjorde allt rätt tyckte jag – reste knappt utanför Jokkmokk, höll avstånd och träffade vänner utomhus oavsett snömängd eller temperatur, i över ett halvår. Så vaknade jag en morgon med hög feber, kraftig huvudvärk och ont i hela kroppen. Hostade som en tok; smak och lukt var som bortblåsta. Eftersom det var smärtsamt att andas gjorde jag från dag ett andningsövningar (från kören) och såg till att inte ligga hela tiden. Att vara rädd påverkar hur vi andas, vilket inte är bra när andningen redan är svår. Jag fick mäta syresättningen på vårdcentralen när hostan var som värst, och det lugnade mig. När jag fick svar på att det var covid-19 kom en helt ny känsla krypande... jag insåg att om två–tre veckor kunde jag vara död, beroende på sjukdomens förlopp.
Där och då tog jag ett beslut. Eftersom jag inte kunde påverka sjukdomen måste jag påverka min inställning och fokusera på ljusa tankar. Jag tror på en kärleksfull kraft, större än vi människor. Den fyller mig ibland med lugn och tillförsikt. Nu vände jag mig mot den, tog fram alla mentala verktyg och bad om läkning och hopp. Varje dag fokuserade jag en stund på det, ibland flera gånger.
Jag bad även vänner om hjälp med tankar, energi, bön eller vad de ville ge mig. Det var ett stort steg att rakt på sak be om hjälp och berätta om min rädsla. Jag var inte helt bekväm i det, men människan mår ju bra av att hjälpa andra, så jag frågade. Och tänk – i några av de jobbigaste ögonblicken kunde jag plötsligt genomströmmas av en värme eller ett lugn. Det jag har gått igenom på grund av mina skador har gjort mig stark, och jag hade stor nytta av det. Vi har ofta mer styrka inom oss än vi kanske tror.
Med en rygg- och nackskada var nog det värsta att ha så ont och hosta så galet. Att röra på mig, om än bara korta stunder, hjälpte mot värken men krävde disciplin. En gammal huskur blev räddningen mot hostan: Jag kokade vatten med lugnande kamomillte, slemlösande timjan och desinficerande salt. Sedan satt jag med handduk över huvudet, lutad över kastrullen, och drog in ångorna. Vilken mirakelkur! Att andas utan smärta och utan hosta var mycket lugnande.
Att bo ensam och bli svårt sjuk är ingen bra kombo. Jag hade tur eftersom en vän som smittades samtidigt bara blev förkyld och därför orkade hjälpa mig. Inte minst viktigt var hennes sällskap en stund varje dag under den värsta veckan. Tveka inte att be vänner höra av sig, gärna någon regelbundet varje dag. Be dem lämna mat utanför dörren. Lyssna på musik och böcker, se på kravlös tv eller film och distrahera dig från sjukdomen så gott du kan. Och 1177 ger bra stöd, glöm inte det.
Det kan också vara ett gott stöd att vända sig till någon med liknande skada som haft covid-19. Vi förstår varandra och vet hur det är att ha en skada som påverkas av sjukdom. Ju längre tiden går med pandemin, desto mer erfarenhet och kunskap får vi. Jag tror att gemenskapen inom Personskadeförbundet RTP kan vara ett extra bra stöd om du insjuknar.
Ensam är inte stark. För mig blev det så uppenbart under fyra veckor i september 2020. Därför tycker jag att vi ska skriva om rekommendationen: Tillämpa fysisk distansering, inte social distansering!
