Pernilla fick lägga jag-pusslet på nytt
Jag ville en enda sak. Jag ville bli den jag var förut. Men det som var jag hade splittrats i massor av pusselbitar. Jag kämpade för att lägga jag-pusslet så att allt såg ut som förut, men i verkligheten passade inte bitarna ihop längre.
Den korta versionen är att jag frontalkrockade med en lastbil, rullade ut på en åker och fick en traumatisk hjärnskada.
Där tar den längre versionen vid.
Vid olyckan var jag 18 år och mycket av min tid gick åt till att hålla fast vid illusionen om vem jag skulle bli och allt jag skulle göra. Den som skadas som ung får slåss mot sina drömmar, snarare än hantera sorgen över en förändrad tillvaro.
Långsamt, långsamt fick jag lära mig att utgå från det jag har här och nu. Känna att det räcker.
I Personskadeförbundet har jag fått perspektiv på det som hänt mig och tillgång till ett nätverk. Jag har träffat människor i samma situation och fått hjälp och stöd, på riktigt. Inom vården faller jag ofta utanför ramarna, men bland medlemmarna är det okej att vara jag och leva med de begränsningar jag har.
Just nu arbetar jag i en arbetsgrupp för att bygga upp nätverket Mitt i livet. Målet är att skapa ett stödjande sammanhang för oss som är mitt i livet och har barn, ska ha barn, inte har barn, jobbar eller inte jobbar; och som är eller blir skadade. Här ska det gå att andas. Bli förstådd utan att förklara sig och vara sig själv utan att böra en mask.
Så hjälper vi varandra att lägga jag-pusslet om och om igen.
Illustration: Anna Eriksdotter