Toraj fick lära sig att leva med sig själv
Det är en sak att kämpa och ligga på marginalen, dag efter dag. Det är en annan sak att hålla i längden. Att vara medlem i en förening kan vara ett steg mot större livsglädje.
För över tjugo år sedan träffade jag en kurator som tyckte att jag skulle bli medlem i Personskadeförbundet för att kunna bassängträna. Idag sitter jag i styrelsen i lokalföreningen i Örebro – att jag lev medlem har betytt så mycket mer än bassängträning. Vi delar både glädje och allvar och umgås på olika sätt, bland annat träffas vi och lagar mat tillsammans.
Vi som lever med en funktionsnedsättning har stor glädje av att vara med i en förening. På sjukhuset kan du få behandling, och det är värdefullt; men av människor i samma sits får du lära dig hur du ska leva med dig själv.
Det mesta av min polio syns inte utanpå. Jag lever med en begränsning, och även om det ser ut som att jag orkar och klarar allt, så måste jag akta mig för att bli överbelastad.
När jag var yngre drev jag alltid mig själv för hårt. Jag kämpade. Mina äldre poliovänner i Personskadeförbundet har gett mig konkreta tips på hur jag ska hålla bättre, både fysiskt och psykiskt. De ser mig och hur jag har det. Tidigare kände jag mig ensam om att ha det så här. Men även om sjukdomen är ovanlig i Sverige idag så finns det många som lever med sviterna av polio.
Att blir förstådd på djupet känns i hela kroppen och det förändrar något i våra liv. Nu är det min tur att skicka kunskapen vidare till nya medlemmar.
Illustration: Anna Eriksdotter
